Stressen av att behöva prestera
Hej på er, hoppas allt är bra med er alla!
Igår var jag ute och sprang. Skulle komma upp i 5 km som alla andra gånger då jag är ute på mina springrundor. Brukar hålla ett ganska jämnt tempo då jag springer 6 min per km. Inte jättesnabbt men ganska lagom för mig för att orka mig igenom alla de 5 kilometerna.
Igår gick det bra tills jag kom upp i 2 km. Det var sjukt varmt ute och jag kände mig riktigt tung, men fortsatte eftersom jag alltid vill övertyga mig själv om att jag klarar saker och ting. När det dock började bli alltför jobbigt så kände jag att motivationen bara försvann, och efter 2,5 km så stannade jag för att vila. Jag var heeelt slut.
Igår gick det bra tills jag kom upp i 2 km. Det var sjukt varmt ute och jag kände mig riktigt tung, men fortsatte eftersom jag alltid vill övertyga mig själv om att jag klarar saker och ting. När det dock började bli alltför jobbigt så kände jag att motivationen bara försvann, och efter 2,5 km så stannade jag för att vila. Jag var heeelt slut.
När jag först började med att springa 5 km så kände jag att efter 2,5 km kunde jag få stanna och eventuellt dricka vatten om jag behövde för att sedan springa 2,5 km till, bara jag aldrig stannade annat än vid min paus. Detta var flera veckor sedan så nu har jag kört 5 km utan stopp de senaste veckorna vilket har fungerat bra även om jag varit riktigt trött när jag kommit fram.
Efter min paus i 5 minuter var jag så otroligt besviken på mig själv att jag bara stannade, men kände ändå att jag hade motivationen kvar för 2,5 km hem UTAN ATT STANNA. Det som gjorde min ännu surare var att jag inte sprungit 6 min /km utan nu nästan 7 min.
Började småjogga lite och kände hur mina ben vägde två ton och hur min kropp sviktade framåt. Jag kunde inte springa med rak rygg för jag hade inga krafter. Det kändes som att jag hade matkoma och bara sprang och sprang men att jag inte kom någonvart. Motivationen var helt nere på botten och jag var så otroligt arg på mig själv. Efter nästan 1 km så stannade jag, helt slut och avslutade min springrunda för att istället GÅ hem. Det var så frustrerande att jag inte orkade, för jag ville ju faktiskt som alla andra gånger övertyga mig själv.
Igår gick det bara inte, och det jag vill komma fram till är att det är okej. Man bör inte behöva övertyga sig själv eller någon annan hela tiden, utan man ska prestera så gott man kan, och det räcker. Om man sedan presterar bättre eller sämre några utav gångerna så hör det till. Så är det med all träning, det är kämpigt men ikväll ska jag springa igen och då är målet att orka mer än igår. Klarar jag det så får jag vara nöjd med det. Om några dagar kanske jag är tillbaka i form igen och då ska jag klara 5 km utan stopp, för jag vet att jag klarar det!
Efter min paus i 5 minuter var jag så otroligt besviken på mig själv att jag bara stannade, men kände ändå att jag hade motivationen kvar för 2,5 km hem UTAN ATT STANNA. Det som gjorde min ännu surare var att jag inte sprungit 6 min /km utan nu nästan 7 min.
Började småjogga lite och kände hur mina ben vägde två ton och hur min kropp sviktade framåt. Jag kunde inte springa med rak rygg för jag hade inga krafter. Det kändes som att jag hade matkoma och bara sprang och sprang men att jag inte kom någonvart. Motivationen var helt nere på botten och jag var så otroligt arg på mig själv. Efter nästan 1 km så stannade jag, helt slut och avslutade min springrunda för att istället GÅ hem. Det var så frustrerande att jag inte orkade, för jag ville ju faktiskt som alla andra gånger övertyga mig själv.
Igår gick det bara inte, och det jag vill komma fram till är att det är okej. Man bör inte behöva övertyga sig själv eller någon annan hela tiden, utan man ska prestera så gott man kan, och det räcker. Om man sedan presterar bättre eller sämre några utav gångerna så hör det till. Så är det med all träning, det är kämpigt men ikväll ska jag springa igen och då är målet att orka mer än igår. Klarar jag det så får jag vara nöjd med det. Om några dagar kanske jag är tillbaka i form igen och då ska jag klara 5 km utan stopp, för jag vet att jag klarar det!
